”Han gjorde det”

Marcus Ericsson fick som andra svensk efter Kenny Bräck hälla mjölken över sig i Victory Lane på IMS

Marcus Ericsson fick som andra svensk efter Kenny Bräck hälla mjölken över sig i Victory Lane på IMS

Så sitter man dagen efter det största som åtminstone jag varit med om i min karriär, Marcus Ericsson vann Indy 500 och jag fick äran att vara en av tre som kommenterade racet. Omtumlande på så många sätt, inte minst för att jag genom åren balanserat på en fin linje mellan min vänskap med Marcus men också mitt yrke att bevaka det han gör på banan. Oavsett roll kan jag dock idag säga att jag inte känner till någon mer värdig vinnare av denna racingklassiker.

Att Marcus Ericsson skulle ha chansen att ta hem det har jag haft på känn rätt länge. Till årets säsong har något hänt med Marcus Ericsson som är svårt att konkretisera men som för mig ändå varit väldigt tydligt, han har ändrat sin approach till racingen en aning. I år självsäker med en betydligt starkare tro på sin egen förmåga som självklart, till stor del, bottnar i framgångarna han nådde redan förra året, två vinster och en väldigt stark pallplats på Mid Ohio, men också genom det hårda arbete Marcus och hans ingenjör Brad Goldberg gjort under vintern

2022 har börjat starkt med bra fart och även om resultaten inte riktigt blivit som det fanns fart för så har tecknen tydliga, han har höjt sig en nivå till. Pallplatsen i Texas var med mersmak och när ”the month of may” drog igång och det visade sig att Chip Ganassi hade ett starkt paket växte tron på att en seger i Indy 500 var möjlig. Genom alla träningar och kval inför Indy 500, totalt 11 pass, var Ericsson aldrig sämre än 9:a och den genomsnittliga placeringen över dessa 11 pass blev 5:a. Det är siffror som talar sitt tydliga språk, Marcus Ericsson var för mig en av vinstkandidaterna.

Trots det fina facit Marcus Ericsson hade under ”month of may” så var han ändå inte en av förarna det snackades mest om inför racet. Av CGR:s 5 bilar var det främst Alex Palou och Scott Dixon som kom på tal, inget konstigt med det sett till deras startposition och CV i övrigt. Palou, som regerande mästare och Scott Dixon, med sin sex titlar, startade längst fram och valde en mer aggressiv taktik i racet. Båda föll dock bort där Palou råkade ut för samma öde som Marcus förra året, slut på bränsle när depån var stängd och tvingad till nödstopp för att inte köra helt slut. Scott Dixon missbedömde sina bromsar på väg in i depån för det avslutande stoppet och höll 1,2 miles för hög fart in i depån och fick en drive through.

Marcus Ericsson valde en helt annan taktik genom racet. Ericsson hade bestämt sig för att åka billigt så mycket som möjligt och försöka sträcka ut sina stint, en taktik som fungerade till punkt och pricka. Enda missödet, och som hade kunnat bli kostsamt, var när han skulle lämna depån vid ett av sina stopp men tvingades bromsa stopp för Jimmie Johnson som kom in exakt samtidigt som Ericsson skulle ut. Marcus tappade fyra platser mot före stoppet men behöll ändå lugnet även om det oroade lite att han tappat så mycket banposition. Marcus använde några omstarter för att jobba sig framåt och när det var dags för den avslutande rundan depåbesök hade han några extra varv mot konkurrenterna i fri luft som han utnyttjade. Ut på banan inför den avslutande stinten kom Marcus bakom Arrow Mclarens Pato O’ward OCH Felix Rosenqvist. Felix hade fram till dess haft samma upplägg som Marcus, åka med billigt för att försöka gå på full attack mot slutet.

Kampen om raceseger stod mellan O’ward, Rosenqvist, Ericsson och Kanaan vilket kändes helt galet sett med svenska ögon. Skulle vi t o m få en ren svenskfight ut på de avslutande varven? Marcus visade sig har mest fart av dem där framme och tog sig snabbt förbi O’ward och Rosenqvist, utnyttjade sedan en varvning för att komma loss och med femton varv kvar hade han en lucka på 3 sekunder. Vi började alla räkna ner varven och höll tummarna för att det inte skulle bli någon mer gulflagg. Men vad händer? Med sex varv kvar kraschar Jimmie Johnson och loppet rödflaggas. Samtliga in i depå för omgruppering och nerverna var verkligen på utsidan. Alla medvetna om hur temperaturkänsliga bilarna är ville snabbt få fram fläktar för att främst hålla värmen under kontroll när det gäller bilarna elektronik.

I den efterföljande omstarten visade Marcus Ericsson igen att han verkligen var redo att vinna. Han var hänsynslös i sina försök att bryta O’wards tow, vinglade som een drucken på rakorna och höll stumt in när attacken till slut kom på utsidan in i kurva 1. O’ward var beredd att riskera en hel del för en seger men inte tillräckligt för att lyckas gå förbi och efter detta var det över. Racet gick i mål under gul flagg efter att Sage Karam krachat på det sista varvet och Marcus Ericsson stod som vinnare av 106:e upplagan av Indy 500.

Felix Rosenqvist gjorde en liten förändring på bilen inför den sista stinten som inte riktigt föll väl ut och rullade i mål på 4:e plats. Ett, med facit i hand, helt fantastiskt resultat och superviktigt för honom på så många sätt. Felix är nu med topp 10 i totalen och om Zak Brown har haft funderingar på att byta ut Rosenqvist så hoppas jag han nu tänker om. Marcus Ericsson seglade hela vägen upp i toppen av mästerskapet med gårdagens seger och har därmed öppnat upp för att även kunna nå nästa stora mål, att vinna årets Indycartitel. För att klara det gäller det att snabbt bota ”The Indy 500 hang over”, det är race igen redan kommande helg i detroit och då gäller det att vara på tå igen.

Blogginlägget postades i IndyCar.