Snabb men lottlös…

Scott Dixon levde upp till visst favoritskap och vann premiären i Texas

Scott Dixon levde upp till visst favoritskap och vann premiären i Texas

Första racehelgen för 2020 för min del avklarad, Indycarpremiären på Texas Motor Speedway. På förhand ett väldigt svårtippat första race med närmast obefintliga förberedelser och ett endagsevent med träning, kval och race samma dag som man tvingats till p g a rådande covid-19 kris.

I vår införstudio hade vi norske Indycarexperten Anders Krohn som gäst som, när han fick frågan om vem han tippade skulle vinna, tvärsäkert svarade Scott Dixon – och så rätt han hade. Dixon flög fram från första varv på TMS där han var snabbast på träningen, näst snabbast i kvalet och dominerade racet.

Racet nere i Texas såg ut att bli en riktig dundersuccé för Chip Ganassi där Felix Rosenqvist manövrerat sig till en andra plats på banan och tog också in på Dixon som fastnat i trafik. Vid det sista depåstoppet chansade Rosenqvists crew på en undercut i ett försök att gå för segern, en taktik vi tyvärr aldrig fick vet om den skulle fungera. Ganska så direkt efter sitt avslutande stopp hamnade Felix i svår situation där han kom ikapp en, i det läget, långsam James Hinchcliffe samtidigt som Marco Andretti närmade sig väldigt snabbt bakom. Andretti blåste förbi Felix och vek ner väldigt tvärt på James Hichcliffe som tappade all luft på framvingen och understyrde grovt. Rosenqvist tvingades ta ett supersnabbt beslut om att antingen backa av eller chansa på yttern och valde det senare med numera känt resultat. Fanns inget grepp alls utanför racelinjen och Rosenqvist blev passagerare upp i muren och det som såg ut att bli minst en andraplats blev istället ingenting.

Felix Rosenvist var snabb i Texas och på väg mot pallen när hamnade i kläm vid en varvning

Felix Rosenvist var snabb i Texas och på väg mot pallen när hamnade i kläm vid en varvning

Felix Rosenqvist tog på sig det som hände men jag kan personligen tycka att både Hinchcliffe, men framförallt, Andretti hade stor skuld i det som hände speciellt som ingen av dem hade med täten att göra och inte var på ledarvarvet. Jag är ingen expert på superspeedways och hur man kör där men så mycket har jag fattat att det kräver att man uppför sig, konsekvenserna kan annars bli katastrofala. Minns en historia som Björn Wirdheim berättat för mig om sin ”rookie orientation” på en superspeedway där han fick sig en rejäl utskällning, tror det var av Patrick Carpentier, efter att ha vikit ner för snävt på bilen han passerat, så gör man bara inte på en oval med hastigheter på över 300 km/t. Bilen som tappar luften och all downforce blir omöjlig att manövrera och en smäll i dessa farter känns och kan i värsta fall sluta väldigt allvarligt.

För Felix Rosenqvist gjorde lördagens smäll inte så ont i kroppen, mer i själen. Djupt besviken och troligen också väldigt förbannad kunde han konstatera att istället för att ha kommit över sitt ovalspöke så blev det en ny krasch. Skillnaden mot förra året är dock att han denna gång var grymt snabb och komfortabel på en av de snabbaste ovalerna i serien och hade liten skuld, om någon, i det som hände.

Marcus Ericsson (i röd bil) bakom Colton Herta. Så såg det ut långa stunder på en bana väldigt svår att köra om på i Texas

Marcus Ericsson (i röd bil) bakom Colton Herta. Så såg det ut långa stunder på en bana väldigt svår att köra om på i Texas

Marcus Ericsson hade en lite mer undanskymd roll i premiärracet. Småstrul under träningen med bl a ett elfel som gjorde att han inte fick till någon kvalsimulering. Han var dessutom tvungen att gå ut först i kvalet vilket inte blev lättare utan någon riktig referens och startpositionen blev också tämligen långt ner på plats 17. Marcus var ändå lite besviken på sitt kvalvarv som man tyckte kunde blivit något bättre med kanske en startposition runt plats 12-13 men bättre än så var svårt att få till med tanke på utgångsläget.

Banan i Texas var klart långsammare än förra året med egentligen bara ett spår att köra i. utanför racelinjen låg gammalt Nascargummi som Indycarbilarna inte trivdes med. Att som Ericsson då starta P17 gjorde såklart racet till en än större utmaning. Marcus körde dock sakta men säkert upp sig till en position topp 10 och såg ut att han en tämligen säker 8:e plats inom räckhåll när det var dags för det avslutande depåstoppet. Då gick något snett, teamet fick inte i något bränsle och Marcus körde soppatorsk. Anledningen visade sig vara ett trasigt tanklock som fått en smäll i något av de tidigare stoppen, maximal otur med andra ord.

Sammanfattningsvis blev det inte den klang och jubelföreställning för svensk del som det såg ut att kunna bli, P19 och P20 blev klassificeringen för våra svenskar tämligen långt från var de egentligen hörde hemma. Faktum är att teamets uppfattning är, med den bil man hade i Texas, att man hade kunnat vara 1:a, 2:a och 3:a i mål om det inte varit för den stintbegränsning på 35 varv som Firestone ville ha. På varje stint hade alla tre bilarna sina däck i väldigt bra kondition samtidigt som många av konkurrenterna direkt började få problem när man närmade sig varv 35. Nu är dock detta endast en hypotes och inget man kan säga med säkerhet men det som dock verkar väldigt tydligt är, baserat på alla tre förarnas feedback, att Chip Ganassi nu täppt till det hål man hade förra säsongen i sitt ovalprogram. Det var så Scott Dixon uttryckte det i förra veckans pod när vi pratade om teamets ovalform och de värvningar som gjorts på ingenjörssidan för att komma till rätta med just detta.

Tyvärr dröjer det nästan en månad till nästa race på Indianapolis Road course-slinga. Där var Felix Rosenqvist på pole förra året och Scott Dixon tvåa i mål. Finns med andra ord anledning att se fram mot det racet med lite extra tillförsikt.

Blogginlägget postades i IndyCar.